Sverige förr och nu
Förr i tiden fanns sanningen. Den var utdelad av Gud till Kungen, Kyrkan och Adeln. Övermakten var så stark att den inte fick ifrågasättas.
När lärarna förmedlade sanningen till barnen kallades den kunskap. Barnen skulle kunna städer, floder, berg, årtal, psalmer, böner och mycket annat utantill. För att genomföra detta konststycke använde lärarna lydnad. Och hemma skulle
barnen med samma verktyg läras att veta hut. För det ändamålet tog föräldrarna till regler, stränghet, bannor och aga. Generation efter generation gick ut i livet med kunskap och lydnad som självklara bördor. En som var bra på att lyda och kunna sin läxa kallades begåvad och fick beröm.
Att vara lärare, chef eller befäl var drömjobb på den tiden. Alla underlydande gjorde som de blev tillsagda, stod med mössan i hand och bugade. Rekryterna marscherade snällt på led och fick lära sig att döda på befallning. Konstrade någon fick han eller hon en avhyvling eller ett straff. Människorna blev verktyg. Yttre motivation var ledstjärnan. Egna känslor och initiativ hölls nere.
Vad lätt det var att vara lärare! ”Slå upp sidan 54 och lär er den till imorgon!Sedan tar vi prov på sidorna 50 – 60 nästa vecka! De som kan läxorna får bra betyg, övriga får bakläxa tills de kan!”
De äldre i vårt samhälle känner så väl igen ”metodiken”. Många blev lydiga redskap; På högskolan kallades sanningen för fakta. I militärtjänsten skulle alla marschera i takt. På arbetsplatsen var man underlydande. Med sådan skolning var det också lätt att bli påverkad av tidningar, radio, rykten, propaganda. Det enklaste var att tro på de auktoriteter man hade som idoler och rösta på dem i valen. Att självständigt bilda sig en uppfattning var svårt när man inte fått vanan sedan barnsben. Och att vara aktiv i ett politiskt parti eller en annan ideell förening lockade inte många, när man inte fått hjälp att bygga upp självkänslan från början och sällan blivit tillfrågad vad man tyckte.
Så gick det till långt in på 1900-talet. Men i mitten på seklet började en annan inriktning växa fram. Professorn i pedagogik på Lärarhögskolan i Stockholm, Torsten Husén, föreläste för lärarkandidaterna om att sanningen är föränderlig – från en tid till en annan, från person till person, från krets till krets.
Nej, istället för att fostra till lydnad och auktoritetstro borde skolans uppgifti första hand vara att utveckla barnens inneboende nyfikenhet. Målet borde vara inre motivation, för genom sådan utvecklas studieviljan, det egna omdömet och förmågan till att införliva lärdomarna i minnet och att kunna använda dem vidare vid behov. Det är pedagogikens grundsats.
Ordet kunskap innebär för många en ”högre” sanning, som anses allmängiltig och som man pluggar in för att man blir tillsagd eller ledd. I stället borde skolan. befrämja insikter, färdigheter och självkänsla. I stället för att lära barnen att. lyda och memorera borde skolan erkänna sitt ansvar att motivera eleverna till
självständigt tänkande och vidare studier. Att utveckla ungdomarnas självkänsla bör vara en ledstjärna för skolan.
Att kunna utantill är inte samma sak som att förstå och ta in. För det behövs intresse. Intresse sätter igång skapande, en drivkraft att arbeta vidare med ett problem, studera. Intresse smittar av sig på annat, bygger upp individen mer och mer till deltagande och aktivitet. Att förmå göra något på eget initiativ stärker självkänslan. Den som är van att ta del blir en aktiv medborgare, som vill påverka och förbättra.
Lydnad och undergivenhet skapar passiva, ödmjuka, rädda människor. Ordet kunskap har nu åter blivit ledstjärnan. De flesta tror sig veta vad som menas med ordet: Något man måste lära sig. Sverige går bakåt. Intresse är inre motivation. Det främjer deltagande och blir ett försvar för demokratin.
Lars-göran Wahlström